“Välkommen till Sverige!” sa den trevliga kvinnan på Skatteverket och log vänligt.
Såklart hade Skatteverket varit vårt första stopp direkt efter vi anlände till Vetlanda. Från tågstationen var det raka vägen till deras kontor, så som det borde vara för alla goda och hederliga invandrare. Vi hade ju alla papper i ordning och räknade inte med några konstigheter, men jag var ändå lite nervös när vi gick in i kontoret — inte på grund av dokumenten, utan på grund av språket.
Vi hade ju pluggat svenska i fyra månader eller mer, innan hela familjen flyttade hit. Hade till och med examen och allt. Jag var inte särskilt rädd för att inte kunna uttrycka mig på mitt nya språk, men jag var rätt orolig när det gällde min förståelseförmåga. På svenska kurser, ser ni, så lär man sig rikssvenska, vilket är vackert och fint, men inte särskilt poppis här i Småland. För den nyanlände som har lärt sig språket utomlands kan skillnaderna vara ganska omfattande. Jag har, till exempel, nyss fått ett telefonsamtal och var tvungen att fråga tre gånger vem det var, och jag måste säga att jag fortfarande (efter sex år) inte är OK med att ordet ”rörmokare” bara har två konsonanter på småländska.
Men kvinnan på Skatteverkets kontor var snäll och bytte till och med till engelska när vi hade lite svårt att översätta. Dock insisterade jag att själv alltid svara på svenska. Jag kände att på min första dag i landet så borde jag verkligen ta på mig ansvaret. Ska man välja att bo i ett annat land så ska man för sjutton behärska språket! Den trevliga kvinnan hämtade en blankett och började ställa frågor. Det gick ganska bra till en början, jag kunde ju stava mitt eget namn. Sedan hade jag övat lite i förhand med de vanligaste frågorna på vägen dit. Det fanns ju inte mycket annat att göra annars på tåget, hela södra Sverige var ju täckt av snö i januaris första dagar. Norden är verkligen vacker i vintertid, men hur många granar behöver man se genom fönstret innan man tänker sig ”ja, det finns ganska mycket granskog i det här landet?” (Svar: förvånansvärt få.)
Som ni ser så har jag ganska svårt att skapa och följa en så-kallad röd tråd i den här historian. Delvis har det med språket att göra: jag brukar inte skriva så mycket på svenska. Eller det gör jag visst, men det brukar vara mail på jobbet. Hur skulle det passa den här antologin med en proffsig analys om Amazons senaste databastjänst? Vad jag egentligen menar är att jag brukar inte skriva just skönlitteratur på svenska. Jag skrev faktiskt en enda uppsats när jag pluggade svenska som andra språk på Komvux, och det var för länge sedan. Sedan dess har jag publicerat min fjärde bok, på engelska, och jag lovar att den går att läsa mycket lättare. Inte som den här texten, som började med Skatteverket och glider nu lite överallt. Det krävs väl lite disciplin! Jag skulle inte klara mig som, till exempel, cowboy. Hade jag fått som uppdrag att hitta en ko och hämta den tillbaka så hade jag säkert försvunnit, gått vilse, och kommit tillbaka tre år senare med en affärsidé om att sälja boxningshandskar för kängurur.
Just kor vet jag inte mycket om. Jag har en vän som är expert inom branschen och när han berättar hur sin dag ser ut så är det nästan som att titta på en livesändning från rymdstationen. Själv har jag antagligen bara rört en ko en enda gång i hela mitt liv, när min systerdotter var ett år gammal och jag tog henne på en promenad ute på stan så att min syster kunde andas lite. Vi råkade träffa en ko på vägen — ni kanske föreställer er någon rustik bondgård, men det var faktiskt i mitten av stan, för sådana var kontrasterna i det postkommunistiska Rumänien — och när min systerdotter fick syn på kon och började mua så hade jag den briljanta idén att tillfälligt flytta henne från barnvagnen till kons rygg. Jag tittade noggrant runt men kossans ägare verkade inte vara närvarande, vilket jag valde att tolka som deras samtycke. Upp med barnet, ner på djurens rygg (försiktigt!), vänta några sekunder för att njuta av tjejens korta karriär som cowgirl, och sedan tillbaka till barnvagnen.
På tal om kons ägare, min expertvän berättar att deras mjölk (kornas, inte ägarnas) betalar för alla bondearbetarnas lön, vilket inte känns så märkligt med tanke på att de faktiskt jobbar på en kogård, men det väcker frågan: skulle inte den som betalar för allt äga allt? Eller tänker jag alldeles för kapitalistiskt nu? Eller vänta, om det här kanske är kommunistiskt filosofi? I alla fall, om det är korna som betalar för allt, är inte gården egentligen deras? Just sådana frågor håller mig vaken på natten och nu ställer sig på tvären i min Skatteverkethistoria.
Den trevliga kvinnan på Skatteverket började ställa frågor om familjens försörjning och det var dags för mig att berätta vad jag hade för jobb. Det här var naturligtvis en av frågorna som jag hade övat på på tåget, efter jag hade slutat med mina skogsvetenskapliga insyn. Jag hade förberett mig för att berätta, kort och koncist, om konsultbolaget som jag, tillsammans med en vän, ägde i hemlandet. Mitt yrke var ju programmerare (jag tvekade mellan dataprogrammerare och datorprogrammerare, och än idag kan ingen förklara för mig vilken variant är mer önskvärd språkmässigt) och jag ägde hela femtio procent av bolaget. Jag nämner den där tvekan för att visa att jag har alltid varit extremt intresserad av språk, från ett vetenskapligt perspektiv. Det räckte aldrig med att regler ”bara är så”, utan jag måste veta varför, hur det blev så, hur det jämförs med andra språk, och så vidare, tills mina lärare kände sig alldeles uppretade, vilket jag verkligen hoppas ni inte är just nu, så låt mig återkomma till Skatteverkets kontor. Det visade sig att mitt självförtroende i mitt svenska ordförråd var en smula överdrivet när jag letade efter ett ord som skulle exakt reflektera min dåvarande position. Ordet på rumänska är coproprietar och det kommer från latin, där proprietarus betyder ägare och i sin tur kommer från proprius, som betyder egen, och vilket jag nämner eftersom det gav svenskan proper med meningen välvårdad, och eftersom etymologin är mitt favorita språkvetenskapliga verksamhetsområde.
Men rumänska är ju ett romanskt språk, till skillnad från svenska. Engelska, däremot, är ett germanskt språk, alltså mycket närmare svenska. Därför tänkte jag mer på den engelska varianten på mitt svar, som skulle vara company co-owner. Den där lilla biten på början, co-, förekommer som ni ser både på rumänska och på engelska, och den är barnbarn till det latinska ordet cum som betyder med.
Alla dessa tankar gick genom mitt huvud på den där kalla morgonen i januari 2016 på Skatteverkets kontor i Vetlanda när den trevliga kvinnan frågade mig vad jag hade för jobb. Ordet som jag egentligen letade efter var delägare, men detta ord var dessvärre inte med i samma ovannämnda huvud som mina vetenskapliga tankar. Däremot kunde ingen stoppa mig från att gissa, och med ett sådant starkt vetenskapligt underlag så var kanske min tankegång inte helt omotiverad när jag tittade rakt i den trevliga kvinnans ögon och, stolt och tydligt, sa:
”Ja, jag är ko-ägare på ett IT företag.”
Alex Deva
31 december 2021